Elsäkerhetsverket lägger ned utredning av elolycka.

Förra året i oktober omkommer en elmontör vid arbete i Riddarhyttan. Enligt SVTs hemsida ”arbetade mannen i ett område där han inte borde ha befunnit sig. Där olyckan skedde var strömmen påkopplad. Varför han befann sig där och inte i det område där strömmen var avstängd, ska nu utredas.” Nu har utredningen lagts ned.

Jag har i dag sökt mer uppgifter från verket men tills nu inte lyckats få fram mer än vad svt skriver. I vart fall är det mycket olyckligt att verket lägger ned en olycksfallsutredning. För att kunna förebygga att liknande olyckor inte inträffar i framtiden är det viktigt att lyfta fram samtliga delorsaker som ledde fram till olyckan. Tyvärr är det mycket vanligt att verket inte utreder alla kända omständigheter. Ofta nöjer man sig med att peka på en orsak, oftast den direkt utlösande orsaken.

Att personal befinner sig på fel plats i samband med elarbete är en allt för vanlig olycksorsak och är i allra högsta grad känd, i vart fall för de allra flesta i branschen. Enligt europastandarden SS-EN 50110-1 ska arbetsplatsen vara klart definierad. En fråga jag ställer mig är om detta villkor var uppfyllt? Det finns en mycket enkel åtgärd som sannolikt hade förhindrad mannen att gå fel och det är användning av avspärrningslina. Länk till avspärrningslina finns längst ned.

Att förebygga elolyckor torde vara Elsäkerhetsverkets främsta uppgift. Varför sprider man då inte kunskapen och erfarenheterna om denna olycka. Det enda jag kan hitta är det som står på SVTs hemsida.

Jag anser att det är viktigt att pröva en sådan här olycka rättsligt. Men jag vet att många tycker att man inte ska strö salt i sår, ”de inblandade hade inte avsikt och har fått lida tillräckligt ändå”.

Men ett rättsligt efterspel är väsentligt, inte minst kan den fria personer som faktiskt känner viss skuld. En fällande dom ger också möjlighet till skadestånd för anhöriga. Man kan också många gånger se effekter i branschen efter en fällande dom, ”det fick konsekvenser”. Det vill säga; benägenheten att följa regler ökar efter en fällande dom.

Hur många fällande domar har Elsäkerhetsverket fått med föreskrifterna ELSÄK-FS 2006:1, efter misslyckade arbeten där det uppenbart funnits en elektrisk fara? Inga tror jag men jag ska undersöka.

Arbetsmiljöverket har ett klart uttalat mål, fler fällande domar i arbetsmiljöbrott! Man har ca 50 – 60 fällande domar per år. Elsäkerhetsverket borde i vart fall kunna få några per år. I annat fall måste lagstiftningen ses över.

Felaktiga föreskrifter

I dag genomför vi den sista av totalt 4 temadagar om de nya föreskrifterna från Elsäkerhetsverket. Glädjande men något förvånande är att de totalt dragit nära 300 deltagare. I utförandeföreskrifterna finns två allvarliga fel anser jag. Nu kan det ju i sig inte stå fel i en föreskrift, står det så, så står det så. Men det var nog inte så man avsåg brukar juristerna säga.

Det första felet gäller portal vid järnvägsövergång. Det saknas ett inbördes minimiavstånd mellan portalens underkant och kontaktledningen. I praktiken får portalen sättas högre än kontaktledningen utan att man för den skull bryter mot förskriften. Så kan man väl ändå inte ha menat? Felet innebär i vart fall att elfara kan komma att uppstå.

Det andra felet är ett hänvisningsfel när det gäller undantag från grundkravet på jordfelsskyddens känslighet. Felet innebär i sig ingen elfara men ställer en stor mängd elnätsföretags verksamhet utanför föreskrifterna.

Min fråga är om myndigheten i sig i dag utgör den största elfaran? Är myndigheten för liten för att hålla erforderlig kompetens? Är den interna kritiska massan för liten?

Även föreskrifterna om behörighet, som kom förra året, innehåller flera fadäser men till dessa får jag återkomma en annan gång. Nu ska jag tala om kontroll före idrifttagning.

Tillfälliga elanläggningar

Finns det tillfälliga elanläggningar? Enligt Elsäkerhetsverket så gör det inte det. Begreppet finns visserligen kvar i föreskrifterna för elinstallatörer men detta ska tydligen vara en ”lapsus” (latin och kan betyda misstag). Tydligen kan elinstallationer vara utförda med ledningssystem som är fastsatta mot t ex byggnadsdel eller så är ledningssystemet av flexibel typ. Ledningarna kan vara fast anslutna eller anslutna via uttagsdon. Men särskilda regler för tillfälliga elinstallationer vill tydligen verket inte höra talas om längre. I och för sig är detta sant så till vida att alla anläggningar är att betrakta som tillfälliga. Bland de första installationer som jag var med och utförde, detta var redan 1978, revs 10 år senare pga bostadsöverskott. Man kan knappast påstå att de vart permanenta i alla fall.

Om det nu inte finns några tillfälliga elinstallationer så finns det i vart fall särskilda regler för bygg- och rivningsplatser, marknader, mässor och stånd, mobila och transportabla arbetsplatser samt installationer för tivolin och cirkusar med mera. Nu för tiden är det viktigt att veta till vad den ”tillfälliga installationen" ska användas.

Jag har, i motsats till alla nätägare, alltid hävdat att det inte krävs att en färdiganmälan av en ”tillfällig elanläggning” skrivs under av en elinstallatör. Den kan vem som helst skriva under anser jag. Ja, varför inte dess innehavare? Det är endast vid elinstallationer som kräver ny eller ändrad servis som elinstallatören ska skriva under. En byggströmscentral är ingen elinstallation, det är produkt! Och när nätägaren drar fram en ny servis till en produkt så finns inte kravet på att elinstallatören ska skriva under. Om man frågar Elsäkerhetsverket så menar de att rättsläget i dag inte är helt klart men att Elsäkerhetsverket vid revideringen av behörighetsföreskrifterna sannolikt kommer att förtydliga föreskrifterna på det viset att färdiganmälan inte behöver skrivas under av elinstallatör när det gäller byggströmscentraler. Bra om det blir så!

Någon gång i vår kommer de nya elinstallationsreglerna. Då ska uttag tom 32 A föregås av jordfelsbrytare med märkutlösningsström högst 30 mA på bland annat våra bygg- och rivningsplatser. Men vad händer med våra gamla byggcentraler? Måste de byggas om eller kasseras? Nej. Om en arbetsutrustning omfattades av svenska föreskrifter, som överför EG-direktiv till svensk rätt när den släpptes ut på marknaden eller togs i drift inom EES, får den användas om den uppfyller kraven på beskaffenhet och information om användningen som finns i de föreskrifterna som gällde för den när den släpptes ut på marknaden eller togs i drift.

Vi kan således oavsett vad som står i nya elinstallationsreglerna fortsätta att använda våra byggströmscentraler så länge de inte är skadade eller utslitna.

TK64 möte i Kista

I dag har TK64 möte i Kista. Vi är väl ca 30 personer i denna kommitté varav en handfull är mer aktiva än övriga. En rolig sak är att när ett förslag från IEC eller Cenelec hanteras för omröstning så är många väldigt passiva, nickar medstämmande och röstar ja. Röstar man JA så är man i vart fall inte emot. Röstar man NEJ så bör man väl kunna motivera sitt ställningstagande. När vi senare översätter till svenska för att för implementera dessa standarder som svensk standard, som vi oftast är skyldiga till, så vaknar de annars så passiva och börjar ifrågasätta; ”men så kan det väl inte vara? hur ska det bli? Så får man väl inte göra här i Sverige?”

Historiskt så har elinstallationsregler i Sverige givits ut som föreskrifter av Elsäkerhetsverket. Om en beslutad internationell standard inte har fallit i god jord här i Sverige så har Elsäkerhetsverket som myndighet alltid haft möjlighet att meddela svenska avvikelser. Det har man förståss fortfarande men myndigheten har numer endast generella föreskrifter och det ska nog väldigt mycket till innan Elsäkerhetsverket föreskriver nationella avvikelser i detaljfrågor. I dag faller det ett mycket tyngre ansvar på kommittén, man måste vara mer vaksam redan vid framtagandet av en standard. Detta tror jag inte ”gubbarna” är vana vid.

Som exempel kan nämnas att redan nu i utgåva 1 av SS 436 40 00 så tillät man trappomkoppling utförd som sparkoppling, dvs med neutralledaren och fasledaren kopplade i brytaren under förutsättning man använder jordfelsbrytare. När man i dag konfronterar ”gubbarna´” med detta så säger dom att ”näe, i Sverige tillåter vi inte sparkopplingen”. Jo visst det beslutade ni ju om redan till utgåva 1. Det är redan tillåtet och detta ramlade igenom kommittén såväl vid CENELEC-omröstningen som vid översättningen till utgåva 1.

På mötet i dag är det 3 ärenden från CENELEC som ska diskuteras men för ovanlighetens skull inga IEC-ärenden. Mesta delen av dagen kommer nog att gå åt till att diskutera översättningsförslagen till utgåva 2 av elinstallationsreglerna, SS 436 40 00.

Dyra upphandlingsregler

I dag ska jag genomföra en internkurs på ett elinstallationsföretag, en ESA-utbildning. Och jag frågar mig VARFÖR? (ESA är en branschframtagen anvisning om elsäkerhet. Det finns dock andra anvisningar.)

Montörerna på detta företag har nyligen genomgått en kurs i elsäkerhet i arbete där man dels behandlat Elsäkerhetsverkets föreskrifter, dels gått igenom standarden för skötsel av elektriska anläggningar, SS-EN 50110-1. Enligt arbetsledningen kan montörerna tillämpa arbetsmetoderna arbete utan och nära spänning samt utföra normala skötselåtgärder. De har även kunskaper om allmän elsäkerhet och riskerna vid arbete där det finns en elektrisk fara.

Kort sagt; montörerna är kompetenta för att arbeta säkert i en elektrisk anläggning.

Vad ska då jag dit och göra?

Jo installationsföretaget har fått ett uppdrag av en kommun att sköta drift och underhåll av gatubelysningen. I kommunens kravspecifikation står att personalen ska vara utbildad i ESA.

I vilka delar ska jag nu utbilda montörerna? Arbete på parallellgående ledningar kan väl knappast vara aktuellt? Arbete utan och nära spänning kan de redan och arbete med spänning får de inte tillämpa. ESAs skriftliga anvisningar behöver heller inte tillämpas vid arbete i lågspänningsanläggningar och någon ESA-organisation har inte kommunen.

Vad tillför då ESA dessa montörer som redan har kompetens för att arbeta i lågspänningsanläggningar? Ja, ingenting vill jag påstå. Den här typen av upphandlingsföreskrift är inte myndighetsreglerad och medför ingen ökad elsäkerhet men kostar skattebetalarna en väldig massa pengar, dels kostar jag en summa pengar när jag står där, dels i uteblivna intäkter från montörerna. Detta är ett typexempel på dålig upphandling av en kommun.

Innehavaren har, enligt starkströmsförordningen, ett reglerat ansvar för att arbetet sker under ledning av en sakkunnig person men detta innebär inte nödvändigtvis att personalen ska kunna tillämpa ESA.

Det torde vara fullt tillräckligt att arbetet utförs av personal som har kompetens motsvarande Elsäkerhetsverkets krav för elsäkerhet vid arbete där det finns en elektrisk fara.

Nya föreskrifter

I dag 1 oktober träder tre nya föreskrifter från Elsäkerhetsverket ikraft. Tillsammans med de sedan tidigare utgivna föreskrifterna om elsäkerhet vid arbete utgör de nu en komplett ersättning till Blå boken. Många kanske saknar starkströmsföreskrifterna men det finns en stor pedagogisk fördel med att det nu tydligt framgår att det är fyra olika föreskrifter.

ELSÄK-FS 2006:1 är Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elsäkerhet vid arbete i yrkesmässig verksamhet. Den vänder sig såväl till arbetsgivare som arbetstagare i de fall det finns en elektrisk fara vid ett arbete. Man behöver sålunda inte vara elektriker för att omfattas av kraven i föreskrifterna.

ELSÄK-FS 2008:1 är Elsäkerhetsverkets föreskrifter om utförande av elanläggningar. Den vänder sig i första hand till elinstallatörer och eltekniker men även till övriga som med hänsyn till behörighetsbestämmelserna får utföra installationsarbete.

ELSÄK-FS 2008:2 är Elsäkerhetsverkets föreskrifter om varselmärkning och vänder sig både till innehavare som är skyldig att se till att erforderlig varselmärkning finns och till elinstallatörer som utför elinstallationer.

ELSÄK-FS 2008:3 är Elsäkerhetsverkets föreskrifter om innehavarens kontroll av sin elanläggning. Innehavaren ska se genom kontroll se till att anläggningen uppfyller gällande bestämmelser. Med innehavare avses den som faktiskt innehar en anläggning oavsett om innehavet grundar sig på äganderätt eller nyttjanderätt.

Som sagt så tycker jag uppdelningen i fyra föreskrifter är bra och ger icke eltekniker bättre förutsättningar att hitta ”sina regler”.

Men språkligt är det bedrövligt. Blir man jurist om misslyckades på svenskalektionerna? Eller får jurister lära sig en annan svenska än vi ickejurister?

Ta som exempel 3 § i 1 kap ELSÄK-FS 2008:1. Hela denna föreskrift är i en enda mening med 17 kommatecken och två paranteser!!

Regeringskansliet har givit ut en bok som vänder sig till bland annat de som skriver myndighetsregler, Myndigheternas skrivregler. Syftet med denna bok är att texterna ska bli mer lättillgängliga. Kanske kom denna bok bort när myndigheten flyttade från Stockholm till Kristinehamn.

Boken kan laddas ned från http://www.regeringen.se/sb/d/253/a/33329

Blå boken går i pension

I dag upphävs hela Blå boken (ELSÄK-FS 1999:5) inklusive Avdelning C.

Och som Elsäkerhetsverket hanterat dessa föreskrifter är det nu lika så bra att man pensionerar hela boken även om jag tycker att sista utgåvan av Blå boken var bättre skriven än dagens föreskrifter.

Det är på två punkter som jag är synnerligen kritisk mot hur myndigheten har avvecklat Blå boken. Genom förhastade beslut har man orsakat stora kostnader, inte minst för näringslivet, utan att det förbättrat elsäkerheten. Om Elsäkerhetsverket som myndighet hade spelat spelet Monopol skulle de förtjänat det där Chans-kortet ”Oförstånd i ämbetet, böta 400 kr”.

Elsäkerhetsverkets fadäser vad gäller Blå boken kan sammanfattas på följande sätt. 2003 gav Elsäkerhetsverket ut en föreskrift som förbjöd tillämpning av de så kallade Elinstallationsreglerna (SS436 40 00) mot Blå boken. Det fanns på den tiden faktiskt ett litet skäl till detta. Men sedan gav myndigheten ut nya föreskrifter för utförande av elanläggningar och till dessa fick man nu tillämpa Elinstallationsreglerna.

Problemet var bara det att de nya föreskrifterna inte gällde för bland annat järnvägsanläggningar. För dessa skulle allt jämt Blå boken tillämpas. Och den som nu utförde en järnvägsanläggning fick således inte tillämpa Elinstallationsreglerna. Om detta fanns det ju faktiskt en föreskrift! Den stackars kraken som i okunskap skrev i sin dokumentation att kablarna till den här järnvägsanläggningen hade dimensionerats mot Elinstallationsreglerna kunde nu räkna med en anmärkning i samband med besiktningen. Elinstallationsreglerna var ju inte godkända att tillämpa mot Blå boken! TRAMS! Konsultarvoden hit och utredningskostnader dit. Onödiga kostnader utan att det blev bättre elsäkerhet.

2006 gav Elsäkerhetsverket ut nya föreskrifter för arbete på elanläggningar och man upphävde samtidigt de delar i Avdelning C som gällde just arbete. Problemet var att man behöll de delar i Avdelning C som gällde innehavarens ansvar och tillsyn över sin elanläggning. Detta medförde att reglerna blev svåröverskådliga för gemene man. Vilka föreskrifter i Avdelning C hade upphävts och vilka skulle gälla tills vidare? Konsultarvoden hit och utredningskostnader dit. Även detta medförde stora kostnader utan att det för den skull förbättrade elsäkerheten.

Därför är jag nu glad att Elsäkerhetsverket i dag upphäver Blå Boken. De nya föreskrifter som träder i kraft morgon har en struktur som medför att de blir betydligt mer lättöverskådliga och risken för missförstånd om vilka regler som ska tillämpas minskar avsevärt.